När jag publicerade en lista nyligen så undrade Jannica vad det var för en tatuering och Cilla ville att jag skulle visa den, så här kommer bild och lite info om den! :)



Bilden är tagen nån dag efter att den gjordes, hösten 2007.

Hösten 2007 gjorde jag min första och hittills enda tatuering. Det är ett litet Aum-tecken i nacken! Jag har fått frågan om och om igen vad den betyder, och såhär står det om Aum på Wikipedia (första bästa jag kunde hitta just nu);

"Aum (Om, ૐ, ॐ eller också Udgitha, även pranava mantra), den heligaste av alla stavelser inom hinduismen, helig även för buddhister. Aum symboliserar den hinduiska världssjälen och hela universum. Enligt en uppfattning uppkom hela kosmos av den resonans som följde på att "aum" uttalades.

• A står för skapande
• U står för bevarande
• M står för destruering eller upplösning

Symbolen representerar även det gudomliga.
Detta sägs representera treenigheten av gud i hindu dharma (Brahma, Vishnu och Shiva)."

Anledningen till att jag valde just detta motiv var helt enkelt för att jag tyckte att det var ett vackert tecken med betydelse. För är inte detta just vad vi människor också gör, om än inte på det gudomliga planet kanske!

Jag fick två kommentarer från en anonym person angående mitt första inlägg idag, huruvida första påsken är viktig eller ej.



Du har rätt, det lät hårt. Och personligt. Eftersom kommentaren kändes mer som ett påhopp så ville jag genast kolla upp ip-numret och fick informationen att det skulle vara från Vinninga-området, så nu är alltså frågan vem du anonyma människa är? Jag är ju helt säker på att vi vet vem den andre är, annars hade du inte varit så fånig att du lämnat två såna här kommentarer och varit anonym med varken namn eller mejl.

Jag hade bestämt mej för att låta Z åka till sin mormor och morfar i helgen, men när jag såg de här kommentarerna högg det till i hjärtat på mej! JA traditioner är viktiga för MEJ. Vi har frågat runt i familjen om det fanns några planer för påsk, och det gjorde det inte. Med andra ord så skulle det bli som vilken helg som helst. Alltså, för att klargöra för dej du anonyma människa; vi skulle inte heller ha firat påsk, mitt dilemma var om jag skulle låta henne åka fast det ÄR påsk.

Men roligt att du vill engagera dej och påstå att det inte är viktigt för oss, men mindre roligt att du inte vågar stå för det. 

Jag har ett dilemma!

Z skulle åkt till mina föräldrar den här veckan för lite egentid med dem, men eftersom det dök upp lite lovaktiviteter med min lillebror så kan de inte ta henne förräns över helgen. I vanliga fall hade det inte spelat nån roll, men nu är det ju Z's första påsk. Jag är ju en sån där traditionsmänniska som tycker att allt sånt är viktigt, men är det verkligen det?

Jag tänker att även om Z inte förstår nånting utav det så är det ju ändå en högtid. Samtidigt som jag tänker att hon förstår ju faktiskt inte nånting av det och den ska inte firas på nåt speciellt sätt iår. Så kanske blir det som vilken helg som helst? Behöver jag ha dåligt samvete för att Z åker till mina föräldrar över påsken (mamma fyller år på långfredagen)? Jag vet att jag absolut inte är det, men jag får alltid känslan av att vara "en dålig mamma" när jag lämnar ifrån mej henne. Även om jag vet att Z tycker att det är jätteroligt eftersom hon alltid väljer mormor framför mej haha.. Fan, jag vet inte hur jag ska göra!

Första påsken, är den viktig? Vad tycker du?

Sen vi fick Z så har inte min egentid riktigt räckt till. Och då syftar jag inte till att hänga på fik med kompisar eller gå ut på krogen, utan bara det här att ta ett härligt skumbad och bara slappna av! Man prioriterar så mycket annat; leka med henne, mata henne, vila med henne, städa tvätta och diska. När allt det väl är gjort så är det oftast kväll igen och jag är dyngtrött!

Så när Z är hos mormor och morfar så är det alltid det jag siktar in mej på; ett avslappnande skumbad, peeling och hårinpackning. Det, det är mammalyx på hög nivå för mej! Jag har börjat inse att det är dags att börja bry mej om mej själv också, att SKAPA TID till mej själv. Att strunta i tvätthögen och disken, även om det är svårt. För man behöver faktiskt få rå om sig själv också!

Innan jag och M flyttade till Skara så hade jag katt! Men eftersom han är så allergisk mot pälsdjur så blev jag tvungen att ge bort min älskade kissemisse när vi skulle flytta mot ny stad och lägenhet.. Det händer ofta att jag saknar honom, och att ha husdjur överhuvudtaget! Vi har alltid haft djur när jag växte upp, och det har bara varit bra!

Men när jag kommer hem till mina föräldrar så finns det alltid djur i närheten; den tokiga vovven som jag helst klappar med en grind emellan för att han hoppar av glädje, hönorna som spatserar fritt och kluckar nöjt (under det mindre kyliga halvåret alltså), pappas papegoja som blänger ilsket på mej så fort den får syn på mej, de vita fluffiga kaninerna i sina burer ute i trädgården och det bästa av allt; katterna!

Det är väl det bästa med att bo ute på landet så som de gör; alla djuren man kan ha utan att behöva tänka på att de stör grannar eller att de inte får vara ute i det fria. Z har redan börjat reagera på djuren genom att "skälla" på katterna så fort hon får syn på dem haha.. När hon blir lite större så kommer det nog vara paradiset för henne att vara hos mormor och morfar! Inte bara för att hon blir sjukt bortskämd, men för alla spännande djuren de har!

Mina favoriter är ändå katterna, och det är dem jag helst kelar med :)



Familjens halvtokiga kattunge!



Hur söt är inte kissen när den ligger invirad med svansen såhär?



I lilla sovkorgen.



Den lilla kattungen trivs även med att ligga på axeln och kika ut genom fönstret, här är det min store lillebror som får vara den trygga axeln :)

Det är stunder som dessa som jag verkligen saknar djur! Jag tror faktiskt bara att det är bra att växa upp med djur. Även om det såklart inte är nåt fel i att inte ha djur heller, för som sagt så är det ju faktiskt inte alla som kan ha det! Jag är glad att Z åtminstone kommer att få leka med djur ibland trots att vi aldrig kommer att ha några husdjur.

Har ni några husdjur?

Det var lugnt på bloggen ett tag och jag slapp en massa tråkiga spam, men nu har de börjat komma tillbaka igen! Därför känner jag att det är dags att på nytt publicera ett inlägg som jag skrev i november. Så alla ni spammare; DET ÄR RIKTAT TILL ER, JAG ÄR TRÖTT PÅ ER OCH JAG HOPPAS ATT NI TAR ÅT ER!

Nu är jag mer än lovligt trött på alla dessa jävla spam!

"Hej fin blogg du har!
Hoppas du får en bra dag Kram
-------.blogg.se
--> missa inte heller min tävling. " + länk

Jag anser inte att en DAGENS BLOGG-tävling är en riktig tävling. Nej tack.

"hejsan.
Fin blogg.
Hur är det med dig idag? :)"

"Fin blogg du har!
Hoppas att allt är bra med dig :)"

Det är tre som jag fick under gårdagen. Ser ni nån likhet mellan dem kanske? Jag är så galet trött på att få en massa såna här kommentarer! Det roligaste (?) var en tjej som kommenterade här i förrgår:

"jag tyckte det var så roligt att så många svarade igår, så idag tänkte jag höra med er att svara på vilken kategori på bloggen ni tycker bäst om! :)
alltså, fotoblogg, modeblogg o.s.v."

Varpå jag besökte hennes blogg och hade ALDRIG sett den förut. Så jag skickade en torr kommentar där jag tackade för spammet men att det nog hamnat fel och att jag aldrig hade sett hennes blogg förut!

"sv; jasså, vad menar du med spammat fel?"

Precis det jag skrev. Du har nog spammat fel eftersom jag inte har besvarat nån fråga i din blogg och aldrig sett den förut.

"sv; nej, asså det var en fråga jag skickade runt igår :)"

Seriöst, orka ljuga? Jag har ALDRIG besökt bloggen och jag svarade inte på nån fråga dagen innan!

Varför blir jag så irriterad? Jo för att jag lägger minsann ner TID på att läsa andras bloggar och KOMMENTERAR på vad de har skrivit. Spam är både fult, tråkigt och genomskinligt. Vill man få fler besökare så kan man göra det lite trevligare genom att faktiskt läsa de bloggarna man hälsar på i. Det uppmuntrar mer till att man går in och läser.

Jag är så trött på sån här skit så från och med nu godkänns och besvaras inga spam-kommentarer. Tävlingstips kommer jag absolut att följa upp och godkänna, så länge det inte är några förbannade DAGENS BLOGG-tips!

Vi har pratat ett tag om Z och hennes vanor när det gäller att sova.
Hon har vant sig vid att ligga och snutta vid mitt bröst tills hon somnar, och sen vill hon helst ligga kvar där också.. Men för det mesta så sover hon bredvid mej i våran säng.

Jag skrev ett inlägg nyligen om det. (Du hittar det HÄR). Ni var några stycken som kommenterade med tips och åsikter, och det känns skönt att veta att fler varit med om samma. Men jag insåg också hur olika alla är! En tjej hade låtit sin son ligga i sin säng och gråta helt enkelt. Och efter några dagar och en del gråtande så hade han slutligen vant sig vid att sova själv i sin säng. En annan tjej gjorde precis som mej; ammade sin dotter till sömns och satt med henne en stund innan hon la ner henne. Och en tredje tjej hade haft turen att hennes son växt ifrån det till slut. Tänk så olika det är!

Ikväll försökte vi oss på alternativ nummer ett; att låta henne skrika.
Det var så sjukt jobbigt och gjorde verkligen ont ända in i själen att höra hennes gråt. Men man har ju fått höra att många gör så; "Låt dom skrika, dom somnar till slut.". Jo tjena.. Efter 20 minuter så visste jag inte vart jag skulle göra av mej själv! Med mamma i telefonen så bestämdes det att jag plockade upp henne och de 20 minutrarna kändes så jävla onödiga.

Från och med nu så tänker jag inte ens försöka mej på det där igen. Jag tänker lyssna på Zelda och göra som hon vill. Måhända att hon blir bortskämd och att hon kommer sova hos oss länge. Och det kanske blir jobbigt när hon blir större att hon ska vänja sig vid att sova själv. Men då förstår hon åtminstone. Man kan prata med henne och hon förstår vad man säger. Och viktigaste av allt; hon kan prata med oss.

Sen så kommer jag självklart fortfarande att undra hur andra föräldrar gör och hur det funkar, och när det gäller mat och så vidare så kommer jag fortsätta leta tips när det behövs. Men just när det gäller att lägga henne, då får det helt enkelt bli som hon vill. Fast med rutiner och fasta tider så gott det går förstås. Det är inte bara det lättaste, det är också det som känns bäst både för oss och för Z. Hon behöver närhet, och jag tänker ge henne det.

Hej hej!

Efter att ha varit vaken i nästan fyra timmar så blev jag glad när Z somnade utan för typ en och en halv timme sen. Men det tog inte alltför lång tid innan hon vaknade, som vanligt. Så jag tog upp henne och hon somnade direkt. Det har varit ett riktigt dilemma för min del, just det här när hon ska sova. Det blir ofta så att hon somnar i famnen och då blir det ju också ofta så att hon vaknar när jag lägger ner henne. När hon är hos mormor sover hon i sin vagn utan större protester, men här hemma vet hon att hon får som hon vill. Låter det knasigt? Småbarn vet sånt. Zelda vet att om hon skriker plockar vi upp henne helt enkelt.

Jag skulle så gärna vilja lägga henne i sin säng och så somnar hon i den utan att illskrika. Men när jag lägger ner henne i den så börjat hon störtlipa, och nån av oss plockar upp henne. Jag har ju inte hjärta att låta henne ligga där och gråta tills luften nästan går ur henne! Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte somna henne i famnen hela tiden, det funkar ju inte. Visst är det underbart att få vara nära henne, men det kommer ju också bara att bli värre ju större hon blir... Hon känner ju direkt när hon tas ifrån famnen och då börjar hon gråta. Om jag lägger mej bredvid och försöker trösta henne så gråter hon mer. När man bor såhär i lägenhet också så känns det inte så roligt att låta henne ligga där och vråla heller, alla grannar har ju inte förståelse för sånt säkert. Dessutom så känner jag mej så jävla hjärtlös när hon ligger där och gråter och jag inte tar upp henne..

Ibland så kan man lägga ner henne och lägga sig bredvid och så somnar hon av sig självt till slut utan protester, men det är inte varje dag..

Hur gör/gjorde du med din bebis för att han/hon skulle somna själv?
Tips tas tacksamt emot! :)